They always say they're concerned about me, about my health, when all they want to do is control me. They want to pin me down and force-feed me with lies, with what they call

love. Like prisoners everywhere, all I have left is the power to refuse.

You’re looking skinny like a model with your eyes all painted black. You just keep going to the bathroom always say you’ll be right back. Well it takes one to know one, kid, I think you’ve got it bad. But what’s so easy in the evening, by the morning's such a drag.

You will be tempted quite frequently, and you will have to choose whether you shall enjoy the twenty minutes or so that you will be consuming empty calories, whether you will cordially despise yourself for two or three days for lack of willpower.

Mom and Daddy look

It's ur little girl

Starving for attention

too much on my plate

Things that I can't face

Starving for attention

I can't be myself

The mirror tells

Lies and says I'm ugly

Am I really here?

I cut my skin

It takes a knife to find me

I can't make me feel

So now I have to bleed

Hungry empty

Lost in her pain

She can't tell you

So she slowly fades away

Mom and Daddy look

It's your little girl

Dying for attention

Too much on her plate

Things that she can't face

Starving for attention

Craving your attention

She's dying for your attention

känner att jag har varit sjukt aktiv här på senate tiden!! jag är egentligen inte typen som bloggar, förstår egentligen inte varför jag började bloggen. kan bara vara skönt att få skirva av sig ibl och prata med personer som har samma probem..

well  senaste tiden har allt gått lite upp och ner som vanligt.. vet inte vad jag vill. jag vill ju inget hellre än att vara smal men så fort jag börjar trilla ner på kilona så försvinner mitt liv.. jag vill ju ha mitt liv kvar men man kan tydligen omöjligt ha båda. så är det i alla fall för mig.

men sen hatar jag att vara fettot som jag är nu, samtidigt som jag vill vara frisk. 

när jag sjunker ner i mig själv och får kontrollen tillbaka så går allt jätte bra och jag kan låta bli att äta hur lätt som hälst men då är jag så sjukt inne i mig själv och ingen kan komma nära mig vilket leder till att allt blir skit med pojkvänen och vännerna, även jobbet... jag vill ju verkligen kunna ha ett normalt bra liv men vara smal och lycklig.. och jag kommer aldrig vara lycklig som jag ser ut nu.. jag måste ner iaf till 40 innan sommaren vilket är ett rimligt mål, är inte allt för långt borta nu, men samtidigt känns det som att jag kommer att få ge upp allt igen. men det får det väl vara värt om det nu kan göra ig lycklig. 

men när ja va nere på 38 typ som smalast så var jag ju allt utom lycklig... kanske komme det alltid vara en fet person i spegeln som stirrar på mig oberoende på vad vågen visar.. detta känns bara så hopplöst.. 

jag kan inte minnas

när jag senast åt något utan att känna skulld.

jag kan inte minnas 

när jag senast såg mej i spegeln utan att känna äckel

jag kan inte minnas

när jag senast såg en smal kvinna utan att känna avund.

jag kan inte minnas

när jag för fösta gången sa " nej tack jag åt nyss".

jag kan inte minnas

hur det känns att tycka om sej själv.

jag kan inte minnas

varför det blev som det blev. 

jag kan inte minnas

livet utan pro ana..

jag kan inte 

leva utan pro ana

vem är jag då? 

ligger fortfarande vaken, som vanligt.. 

har precis dampat loss på världens mest blåögde kille.. han börja skriva för att han hade hört att jag va tillsammns med (vi kallar han x). ja, sa ja då och undra om han kännde han men det gjorde han inte utan han hade hört en massa rykten bara och var nu orolig för att jag skulle " vara i fara". och så börja han måla upp x som ett monster. jag är dock inte lika naiv och korkad som han, jag vet bättre.. men nu ska jag inte gå för djupt in då det.

jag bara kan inte förstå hur människor kan vara så naiva att dom går på alld dom hör, och jag kan inte förstå hur lite liv somliga har efter som att de engagerar sig såååå i andras. att människor inte förstår hur mycket rykten sårar, hur jävla mycket det förstör en? jag vet ja har växt upp med dom. och jag ville dö varje morgon då det var dags för skolan.. kan människor inte bara leva sitt egna liv?

Sitter nu och lyssnar på p4 , där är ett program om äs.. olika tjejer med äs har pratat..

Det känns så skönt att höra att det är fler, inte bara jag som lever så, som känner samma liksom.. 

De tjejer som har ringt in och berättat är tjejer som tillfrisknat Och den en tjejen sa något jag blev väldigt skrämd över. Det var att, det hon trodde var ganska viktigt för att tillfriskna  ( en av en del  ) var att hitta något som gjorde att man hitta meningen med livet, som tex hitta en religion, en hobby, osv. Något som helt enkelt fick en att känna att nu har man hittat rätt, nu har ja hittat mig själv liksom. och det var det jag kände när ja " träffa på " ana. nu hade jag äntligen hittat något där ja passa in, där ja kunde vara jag. det var bara så rätt. 

Därför är det så svårt för mig att lämna ana helt, när jag är på god väg får jag panik och bara längtar tbx. och när jag är där blir jag så rädd för mitt liv har verkligen runnit ut i sanden liksom. så vad fan ska man göra? 

ana är verkligen min "bästa vän" hon finns alltid där om jag vill.. att räkna kalorier är min hobby. hur sjukt det än låter^^

i dag har gått ganska bra frukost o kaffe till lunch, sen blev det en nultrilett bar innan jobb och en efter. men har cyklat runt som en idiot så dom kalorierna är borta med vinden ( verkligen borta med vinden med tanke på vilken jävla blost vi har haft här i dag ) 

nä nu får jag väl försöka sova, ska upp kl 6 i morgon för att åka på fågelåskådning kl 8 med skolan, jippi. eller inte.. kan nästan sätta min högra hand på att jag kommer att försova mig som vanligt..